Start   

     Forskning  

     Kontakt    

   Media          

2011-08-21:

”Jag fick tid med någon

som verkligen lyssnade

– och i min egen hemmiljö”

Johanna är 23 år och bor i Borås, där hon studerar på högskolan. År 2009 fick hon diagnosen Aspergers synd-rom. Johanna har kontakt med psykolog på Neuro-psykiatriska behandlings-enheten på Södra Älvsborgs sjukhus och under hösten 2010 fick hon chansen att prova chattprogrammet under åtta veckor.

 

Hur många gånger i veckan chattade ni?

– Vi chattade två gånger i veckan, en timma varje gång.

 

Hur var det?

– Jättebra, tyckte jag. Det blev mer regelbundet än när man går dit en gång i veckan för samtalsstöd. Det kan vara lite för lite ibland. Och att man kan sitta hemma och göra det, i en miljö där man känner sig bekväm, det tycker jag var väldigt bra.

 

Vad var det som kändes bättre med att du var hemma?

– Jag kände mig lugnare. Det blev inte sådan anspänning som det kan vara för många att gå till en sjukhusmiljö och träffa en psykolog.

 

Var det enklare?

– Ja, det var lättare, för man kunde sätta sig ner vid datorn med en kopp te och man fick tid att tänka efter, och skriva.

 

Hade ni bestämda tider för chattandet?

– Första gången vi träffades gjorde vi upp om tider, vi tittade på mitt schema och hennes schema och planerade. Och var det någon som fick förhinder kunde man mejla genom chatt-programmet och säga till.

 

Hur var det att skriva istället för att prata med någon?

– Jag tycker det är bra att skriva, för då kan jag sätta ord på vad jag tänker och känner på ett helt annat sätt.

– Ibland är det svårt att uttrycka sig och få de rätta orden när man sitter öga mot öga med någon. Då kan man tänka på det som en osynlig vän, som man skriver till.

 

Kunde du ta paus och fundera över vad du ville skriva eller kände du dig stressad att svara snabbt?

– Nej, det gjorde jag inte. Lena som jag chattade med, hon sa ”ta den tid du behöver och fundera ut vad du ska skriva”. Hon sa att jag fick säga till om jag kände att det gick för snabbt.

 

Var det något annat som var bra med det här stödet?

– Det är bra att man får träffa den här människan som man ska chatta med innan man skulle starta upp. Då hade jag sett henne i verkligheten och hade en bild av hur hon såg ut.

– Och att man gör upp sina egna regler för chatten med sin coach, för det behöver inte vara samma regler för alla. Det är väldigt individuellt.

 

Visste du vad du ville chatta om redan innan ni gjorde det första gången?

– Ja, jag hade fått säga vad jag ville ta upp när vi träffades. Eftersom jag går i skolan tog vi upp hur det kändes där. Och kommentarer och så där som man fått från människor som man har mött, angående funktionsnedsättningen. Det kunde jag skriva om och få hjälp med, hur jag skulle hantera det.

 

Var det bra att få sådan hjälp?

– Ja, det var jättebra. Och så kunde jag skriva om hur det var hemma, hur jag hade det i vardagen, eftersom jag bor ensam och har mitt eget hem.

 

Så om du stötte på problem kunde du ta upp dem med henne?

– Ja, det kunde jag.

 

Vad skönt!

– Det var jätteskönt!

 

Var det något som var jobbigt eller mindre bra med att chatta?

– Oj. Hm... Att man inte har kunnat fortsätta med det! Det tycker jag var jobbigt.

 

Var det för att det var så bra?

– Ja, det hade varit skönt att fortsätta med det här.

 

Blev det som en god vana att sätta sig vid datorn och chatta?

– Ja, det blev det. Skriva av sig och se hur man tycker och känner. Hur man upplever saker och ting och verkligen sätta ord på det, det blev en annan slags hjälp för en själv också. Jag kunde tänka ”oj, ser jag saker och ting så…!”. Och så kunde man spara det ibland om man skrev någon bra mening eller så där…

– Oftast när jag pratar med någon, blir det lätt att jag glömmer bort vad jag har sagt. Vad var det nu jag sa när jag var hos Helena (psykologen), till exempel. Men nu när man kunde skriva, då såg man ju. Och kunde komma ihåg det på ett helt annat sätt.

 

Har detta fått dig att skriva mer när du är ensam också?

– Jag tror att jag är en skrivande människa, jag har försökt skriva innan det här började också. Och sedan har jag fortsatt med skrivandet. Om jag får något problem tänker jag att jag skriver till en hemlig kompis – när inte det här finns längre, att man låtsas skriva ett brev.

 

Skulle du rekommendera det här chattprogrammet till andra som behöver stöd? Vad skulle du säga till den som är tveksam?

– Ja, det skulle jag. Jag skulle försöka förmedla känslan av hur skönt det kan vara att sätta sig framför datorn och skriva. Försöka berätta hur jag kände, att jag fick tid med någon som verkligen lyssnade och i min egen hemmiljö. Där jag känner mig trygg.

 

Är det betydelsefullt att få chatta med en vuxen person, som också har utbildning om funktionsnedsättningar?

– Ja, det tror jag är bra. Det dyker upp frågor i huvudet ”varför gjorde jag på det här sättet?” och ”varför reagerade den människan på det här sättet?” och ”varför hände det här?”.

 

Kunde hon svara på det då?

– Ja, det tycker jag. Och ibland fick jag mig en tankeställare. En helt annan syn på det som jag skrev till henne. Jag fick hennes syn. Det gav mig nya tankar.

 

Lite nya infallsvinklar?

– Ja, det tror jag att man behöver få ibland, de här nya infalls-vinklarna.

 

Är det något mer du vill berätta om chattprogrammet och hur det var att vara med?

– Det var verkligen en spännande upplevelse. Och tycker man att det är roligt med datorer och det här kommunikativa sättet, den här nya formen av kommunikation på nätet så är ju det här jättebra.

 

Kändes det tryggt och säkert att skriva i chattprogrammet även om det finns på nätet?

– Ja, det tyckte jag. Men det var bra att man inte hade sitt riktiga namn i chatten. Jag hade ett smeknamn som bara jag och coachen visste och det hade vi kommit på under första träffen.

 

Intervju: Pia Mattzon

Chattprogrammet

(kortversion)

 

1. Intervju med projekt-

ledaren. 

 

2. Första träffen med personliga coachen.

 

3. Boka in tider. 

 

4. Chatt och mejlkontakt i åtta veckor.

 

5. Två träffar med coachen under 8-veckors-

perioden.

 

6. Kvalitetsintervju och formulär.

 

7. Formulären fylls i sista gången.

 

Mattias: "En helt ny

form av kommunikation"

Mattias är 26 år och studerar

vid Göteborgs universitet. Han deltog i programmet 2009.

Vad tyckte du om att vara med?

– Jag tyckte om det. Det var bra att jag fick en kontinuerlig och enkel kontakt med min psykolog. I och med att jag skrev ned allting hade jag en annan möjlighet att tänka efter.

                 Läs vidare 

Copyright © 2010-2017 NP Young Coaching

Kopiering och återgivning av material från denna webbplats är ej tillåten utan medgivande från NP Young Coaching.

Webbplatsen publicerad: [2010-04-18] Sidan uppdaterad: [2017-02-21]